Försöker muntra upp mig själv och tänka positivt.. Men det går inte längre. Jag har kommit längre ner i djupet än var jag var innan, men jag är starkare än var jag var då. Ibland önskar jag bara att jag inte blivit född för då skulle jag slippa detta. Att varje dag kämpa med att vara glad och att må bra men en liten sak kan få mig att brista. Jag vill må helt okej, jag vill kunna skratta och vara glad. Ibland frågar jag Gud varför jag var tvungen att bli misslyckad, varför jag var tvungen att bli så fel. Varför jag inte bara kunde få vara lycklig. Jag har faktiskt fått nog nu! Jag ska väll också få vara lycklig?! Är det bara för jag är mullig?! Jag mår dåligt för folk klankar ner på mig så då kanske man stannar i sängen bölar dag in och dag ut... Tror ni att man blir smalare för att ni trycker ner en? Då fan tror ni fel! För man kämpar mot monstret inom en och kämpar mot alla jävla ord.. Ja, jag klagar på att jag blir mobbad, men om det aldrig slutar hur fan ska man då kunna släppa det?! Hur ska man någonsin bli okej? När du har svaret berätta för mig för jag har försökt allt men inget hjälper. Min styrka börjar försvinna och energin försvinner.
Saker blir värre när de man älskar dör och det är en känsla som aldrig försvinner..
Jag vill bara slippa panikkänslan som jag somnar med och vaknar upp med..
"Desirée Svensson, önskar att hon en dag ska finna frid" Hon vill det nu.
Jag har varit mobbad sen jag var liten, började med fula ord och viskningar bakom ryggen. Jag ansåg inte att det var mobbing. Men när jag började i sexan så blev det allvarligare. De frös ut mig och blev flera fula ord, de slog och hotade mig. Jag ville få slut på det, jag sa sluta men de lyssnade inte. Jag berätta inte för mamma eller pappa för ansåg inte att det var allvarligt. Men jag hade så fel. Fick stryptag, flera slag, knä mot mina revben, sparkar så jag knappt kunde stå på mina ben, fick använda värma tändstickor intryckt i nacken. En helt vanlig dag för mig i skolan på Centralskolan i Perstorp. Jag hade få kompisar som hjälpte mig men idag pratar de inte med mig längre.. De fick ju skit på grund av mig.. Så jag fick stå på mina egna ben för när detta hände så såg lärare och rektorn mig men vände ryggen till.. Jag trodde att det var så skolan skulle vara för det var alltid så det var. Jag blev intryckt i ett skåp så jag slog killen sen slängde han mig på en bänk, tryckte sitt knä på mina revben och jag fick ingen luft sen slängdes jag ner på marken, jag grät och försökte få luft, folk hörde och såg men sket i mig, förutom min syster som sprang efter idioten.. Började skolka för rektorn sa åt mig att undvika varje ställe de fanns på (vissa gick i klassen) p.g.a. att jag skolkade blev det möte med rektorn, lärare, skolsystern, kuratorn och mina föräldrar. Jag stog inte ut med all skit som jag fick.. Jag hoppades på att jag skulle få slippa det men allt blev värre. När jag gick i sjuan bröt jag handen i skolan 09.30 och lärare struntade i det, jag gick till skolsystern och det var inget, jag fick inte ens värktabletter. Jag ringde min mamma och hon kunde inte sluta förrens kl 15.30 så jag fick vänta tills dess. Sen åkte vi till vårdcentralen som skickade mig till akuten i Hässlehom direkt. Fick röntga min hand och det var helt avbrötet.
Fick gips men eftersom folk trodde att jag fejkade det så slog dom mig på gipset, puttade ner mig för trappor osv. Så jag var tvungen att operera handen 2 gånger för det klarade inte av att växa igen. Efter det försökte jag klara av skolan så mycket som möjligt men gick inte. I början av nian fick jag nog och försökte ta mitt liv. Jag tog en massa tabletter och gömde mig i skolan. De hittade mig och jag åkte in till sjukhuset och fick stanna där en dag och sen skickades jag till psyket i Malmö och var instäng i 2-3 veckor..
Under hela denna tiden har jag mått riktigt dåligt, ända smärtan jag kunde bestämma över var den smärtan jag fick när jag skärde mig, jag började med det i femman och klarade av att sluta med det när jag gick i 1:a året på gymnasiet.
Det ända jag vill nu när jag går 2 året på gymnasiet är att finna frid och att må helt bra, men går inte när man har folk i klassen som inte kan sluta hålla på mot en. Försöker ignorera dom men med min erfarenhet blir det bara fler hugg i hjärtat...
